• Fotograf: Linda Nybom
  • Utställning:Purple Mountain - Malmberget
  • Vernissage: 26 januari 2019


  • Hemsida: www.lindanybom.se

Purple Mountain - Malmberget


Malmberget 2018, pågående projekt “Purple Mountain”. Hälften av husen står tomma. Kvällstid är det helt öde förutom någon bilburen ungdom på väg bort. Vägar är försvunna och ett högt staket med varning för ras går runt en enorm grop som bara växer och växer. Som ett slukhål som aldrig blir mätt. På nätterna spränger LKAB så marken skälver. Det är sprickor i grunden. Stora vackra K-mäkta hus från 1800-talet flyttas till grannorten och placeras platt på en helt ny del där det kör och gräver. 2022 är allt borta säger cafébiträdet i Kåkstaden där det fortfarande serverar fika och palt under sommaren i förhoppning om att dra folk. Det är bara vi där. Jag får lov att ta tre koppar påtår. Det som hamnar innanför staketet är för evigt borta, säger han och sänker blicken.


Linda Nybom

Hon är född (1975) i Övertorneå och det var i barndomen som känslan för foto väcktes och började ta form. Först när hon som liten satt och bläddrade i gamla familjealbum och fascinerades av berättelserna som gömde sig där. Senare fick hon små avlagda kameror och började experimentera själv.

Som vuxen studerade hon konst och kom på nytt i kontakt med kameror och mörkrum. År 2012 började hon Berghs School of Communications fotoutbildning. Ett år senare hade hon klarat utbildningen och var nybliven mamma

”Kanske inte så välplanerat, men det funkade och efter skolan började jag utveckla mitt eget fotograferande och ställa ut, sen har det rullat på.”

När hon tittar på bilder själv letar hon efter det som berör, något mer än teknisk perfektion.

”Det finns inget färdigt recept och det är det som lockar mig i konstfoto. Jag får lov att bryta mot reglerna på något vis. Teknik är inte heller min styrka, utan jag får gå all in på intuition.”

Arbetsprocessen börjar med en bild i huvudet som hon skissar ner i ett block innan hon ger sig ut på jakt efter miljöer, rekvisita och kostym.

”Sedan plåtar jag och redigerar fram ett bildspråk som funkar för mig, lägger till en text för att lyfta bildberättelsen. För mig själv försöker jag även hitta ett soundtrack medan jag sätter ihop bilderna, plockar bort, redigerar och Bam! Bilden är klar.”

Resultatet är ett helt eget bildspråk. Det är många fotografer som sagt att hennes bilder inte liknar någon annans.

”Även om jag kan bli väldigt inspirerad av andras bilder och försöker gå i den riktningen, så blir det ändå alltid något eget. Och det är väl bra. Kanske är det ett vemod som lyser igenom. Jag dras till skuggsidor och sorgligheter, förhoppningsvis med lyckliga slut.”

Lindas konst har ingen uttalad politisk agenda, men den som tittar noga hittar små stråk av feminism. Ska man kategorisera hennes bilder är det i termer av naturromantik. Öde platser där det ytterst sällan fastnar några människor på bild.

”Skulle väl inte påstå att jag är misantrop, men jag har inget intresse av att plåta människor. Är det för mycket folk får jag låsningar. Jag behöver lugnet; bilden utgår ju alltid från mig själv. Det är konst inifrån och ut.”